När jag i samtalet med personen som driver dagiset får höra en mening liknande denna ``Det känns skönt med en stabil småhund, för just nu har vi mycket stökiga storhundar´´ Då blev matte varm om hjärtat! Vilken duktig kille han är.

 

Han hade som på det andra dagiset även här gjort en ``oroskissfläck´´ över att matte lämnat honom. Han är sån, han blir orolig när matte går, alltid precis när jag går. Men sen är det inget mer. Kissfläcken torkades givetvis upp och för att ta det säkra före det osäkra bestämde vi oss redan innan jag lämnade honom för att första dagen låta honom gå ut lite tätare mellan gångerna. Fyra gånger var dom ute med honom under Rockys första dag på dagis. Det kan jag tycka är bra, dels för att då förstår hunden att ingen lämnat den, och att den får gå ut, men också så får nya personalen lära känna hunden. Och dom insåg ganska snabbt att Rocky är en okomplicerad liten buse så dom tog Rockys granne och lät dom träffas. Vilket inte var några problem. Jag har träffat den hunden och tycker själv att den är en trevlig prick. 

 

Mitt största orosmoment var det där fönstret! Rockys rum är intill en ytterdörr och fönstret in sitter perfekt för att han ska kunna se alla som kommer. Alla som känner Rocky vet hur han är när han ser att någon kommer. Det är vakt direkt! Uffande och buffande som aldrig tar slut. Något enstaka skall kan förekomma men väldigt sällan. Den här gången ville jag se vad som hände och klev raka vägen in och det var KNÄPPTYST! Inget ljud alls.....fram tills jag öppnade hans dörr in till rummet och ut kommer min kvittrande lilla överlyckliga dvärgpinscher. 

 

Jag kan direkt se på honom att han mått bra eller inte. Och den här gången såg jag en lycklig hund som självklart ville med sin matte hem men inte den här paniken över att vilja ut så fort som möjligt ur huset och aldrig komma tillbaka. Självklart kommer han alltid vilja spendera hela dagarna tillsammans med mig men jag kan se på honom att han var nöjd. Och det är precis vad matte är också!