Ja vad ska man säga! Det finns inte så mycket man kan göra i det civila livet. Längtar tillbaka! Känns fel att bara sitta hemma och tråka när man är van vid att slita arslet av sig om dagarna. Att veta att mina vänner är där nere just nu och packar inför en övning denna vecka och jag inte får följa med känns jobbigt.
Hela dagen har jag sett flera grönklädda människor på stan, vilka minnesblickar man fick! Det var så att mamma skrattade åt mig. Jag vill tillbaka! Jag saknar livet i lumpen.

Men sen tänker jag på vad jag kan göra nu som jag inte hade kunnat göra om jag fortfarande skulle varit kvar, och det känns betydligt mycket bättre. Älskling du vet vad jag menar! Jag känner mig så otroligt mycket gladare än innan och jag har bara så roligt liv just nu. Jag känner mig fri, jag känner mig glad, lättad och så mycket säkrare i det jag gör. För en gång skull kan jag tänka framåt, och det är något jag har haft svårt för. Det känns bara så kanonbra just nu. Och sen hoppas jag verkligen på att jag får börja ta hand om hästen med, då blir allt super!

Förra veckan var inte alls rolig. Mina problem med höfterna gjorde det omöjligt för mig att gemonföra det mesta i övningarna. Jag hamnade i en sits där jag absolut inte ville hamna någonsin, jag var tvungen att välja mellan att vara kvar och riskera att få men för livet eller att avbryta och bli bra igen. Hur mycket jag vill vara kvar tillsammans med mina underbara vänner i lumpen så blev jag tvungen att fatta beslutet om att avbryta. Jag har fortfarande chansen att rycka in igen i Januari, då som bevakningssoldat, hundförare. Men vi får se hur det går med den saken. Just nu vet jag inte om jag vill gå igenom samma helvete igen med höfterna.

Just denna stund har mina vänner precis satts sig på VPL-bussen i Linköping och det känns inte bra att dom åker ifrån mig. Jag vill ju vara med! Jag saknar allt alla redan, men nu är beslutet redan taget och jag kände redan efter en timma efter beslutet att jag hade klarat mig längre (även att jag kanske inte hade det)

På något vis känner jag mig glad. Det är en lugn och glad känsla jag har inom mig.Men jag är både glad och ledsen över det som hänt. Det känns även som att jag har växt på något vis, men jag vet inte hur. En sak har jag iaf lärt mig. Man klarar mer än vad man tror och att man mår så betydligt mycket bättre av att ha något att göra om dagarna.

Med bara en vecka kvar på FSS:en (Grundläggande soldat utbildning) avslutade jag min tid i lumpen, känns trist att behöva ge upp så pass tidigt som jag faktiskt gjort. Menmen, nu har jag andra planer jag jobbar på. Så håll ögonen öppna så märker ni efter hand vad mina planer på livet är.

Hej igen!
Just nu denna stund sitter jag framför datorn och äter polly och min stridskamrat sjunger ``Sandra och jag, vi är goda vänner, fastän mycket olika....´´ (pollyreklamssången) Hon är för go hon! 

Gårdagen var helt ok faktiskt. Fick resa tält hela dagen. Dessa tält tog oss 1 timme och 15 min att endast resa från början. Men framåt slutet av dagen lyckades vi både resa och riva tälten på 9 min. Bra gjort 12:e pluton! Det blev trots allt en lyckad födelsedag, och det var till och med många som kom ihåg att jag fyllde. Tack alla!

Idag har jag lekt med sprängdeg, jävlar vad det small av den lilla degen =P Mycket skoj

Mindre kul är att min älskling just nu sitter på flyget på väg till Australien =( Saknar min Robin! Men det kommer gå fort får vi hoppas.

Nu ville Andersson att jag skulle följa med till hinderbanan en stund. Så hejdå!

Hej vänner!
Det har inte blivit så mycket skrivet här på länge. Jag trodde från början att jag skulle hinna med det om dagarna men jag hade fel. Det är mycket som händer att jag inte ens hinner ringa min egna mamma allt för ofta. Vi har haft en hel del kvällstjänster nu ett tag och mycket att göra på kvällarna. Jag ska försöka skriva lite mer framöver.

Jag är nu inne på min 8:e vecka här i lumpen och är snart klar med min grundutbildning som soldat. Jag gnällde från början på hur tungt allting var men jag ska då inte säga mer, för nu har allt blivit betydligt mycket jobbigare både psykiskt och fysiskt. Jobbigast av allt är nästan att mina höfter inte alls vill vara med längre, springer till sjukan var och varannan dag känns det som. Idag har jag även fått veta att flera av personalen tycker att jag borde avbryta min utbildning här och åka hem igen. Jag vet inte vad jag ska göra! Jag vill verkligen fullgöra det här men jag orkar verkligen inte med längre, det tempot och all denna stress gör mig galen. Får jag tillfälle att vila så gör jag det, för om nätterna hinner man inte sova mer än 5-6 timmar. När man vaknar om mårnarna är det svinkallt inne på logementet och då vill man helst inte dra av sig täcket och gå upp. 

En mycket rolig sak som hänt är att jag är godkänd på det tioretiska skyddsvaktsprovet =D Nu har jag bara uppskjutningen kvar.  Fan vad glad jag är som klarat provet, trodde inte riktigt att jag skulle göra det så pass fort.

Kan det vara någon som känner till vad det är för dag i morgon? Jo det är den 22 September och då fyller man 20 år också! Undrar om någon kommer ihåg mig, det är bara att vänta och se.

Nu väntar kängputs och skåpsordning, så ha det bra alla!

Hej igen!
Nu är jag hemma på min andra permision. Dom senaste veckorna har jag spenderat tillsammans med mitt kompani i Skillingaryd på övning. Ni nu som läst i tidningarna vet kanske då vad som hänt, för er som inte vet så hände det en ganska så allvarlig händelse natten den 29 augusti. En våldtäkt inom kompaniet skakade oss. Allt är nu fixat och personen som gjorde det är inte kvar hos oss längre och kommer inte komma tillbaka till oss.

Tänkte berätta lite kort vad jag fått vara med om under mina veckor i Skillingaryd.
Vi har haft en hel del skjutövningar, rest tält och byggt olika saker i skogen. Vi har haft överlevnad några dagar, det var några dagar då vi fick leva helt av naturens tillgångar. Vi hade endast med oss en värmetröja, regnställ, kniv, vapen och tändstål mm. Vi byggde våra egna bivacker av slanor med granris, satt eldvakt under nätterna när vi bodde flera tillsammans och gick längre sträckor. Tyvärr sviker min kropp mig, är trött konstant och bara så enkla saker som att gå och följa med i tempot fungerar inte. Gå uppför i trappor tar lång tid och att gå fort finns inte på min lista just nu. Min kropp är trött, den orkar inte mer. Så nu är det så att jag har fått avbryta en del övningar som skjutningar pga skada, får inte bära packning och på pappret står ``endast tioretiska övningar´´
Då den där sista dagen på överlevnaden, tredje dagen, då vi endast fått lite, lite fisk sen övningens början den var seg. Så seg har jag nog aldrig varit, att inte ens orka hålla upp huvudet. Det var tufft!

Nu i fredags fick jag även veta det att jag inte ligger inne som gruppbefäl längre, dom anser att mina höfter och rygg som jag har problem med inte kommer klara av det =( Mycket tråkigt tycker jag, men å andra sidan så kommer jag köra en hel del mer nu. Kommer få ta CE-kort istället, innan skulle jag endast få ta C-kort. Ska bli kul och bäst är nästan att jag kommer kunna komma hem fler helger än innan.

Nu är jag hemma igen som sagt, väldigt skönt! Sitter hemma hos min älskade Robin som jag saknat så. Men nu kommer det inte bli några längre veckor för min del framöver då jag kommer att komma hem varje helg fram till jul förutom en då jag har helgtjänst. Såå skönt!! Och ännu bättre, till nästa resa kommer datorn följa med mig också. Så nu kan ni prata med mig mer och är det något ni undrar över så fråga gärna. Svarar mer än gärna på frågor.

Hejdå, skriver snart igen!