I ett tidigare inlägg berättade jag om att min sambo kommit hem natten till förra fredagen. Men hans vistelse hemma varade inte länge för i måndags morse så åkte han ut igen, denna gång till Peru. Men i skrivandets stund har han fortfarande inte kommit fram till den plats där han ska jobba. Min kära sambo har suttit fast på en flygplats i Lima sen han startade i måndags. Hans verktyg gick inte igenom tullen. Idag fick jag beskedet att han får flyga vidare den sista sträckan. Men strax innan flyget skulle gå ringer han till mig och säger ``Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, jag finns inte med på listan´´ Då kom nästa bekymmer, min sambo fanns inte med på listan över passagerare till flygplanet han skulle med. 

Efter mycket om och men så sitter nu äntligen min sambo på sista flyget till sin arbetsplats. Han ringde precis innan han gick ombord, och det var också sista gången jag fick prata med honom. Dom har inga telefonmastar där ute dit han ska. Men tack och lov har dom internet så vi kan få några levnadstecken ifrån varandra. För det är inte heller helt enkelt att prata med någon som ligger 6 timmar efter svensk tid.

Nu sitter jag och håller tummarna för att allt ska gå bra. Ja, jag är alltid orolig över att något ska hända honom, snäll som han är så ringer han när han landat. Ja, inte denna gång då!

Nu är jag lite extra orolig dessutom. Igår när jag pratade med honom så skriker han till och blir helt paff i andra luren. När jag frågar vad som hände så svarar han att motorn till ett plan som skulle lyfta hade exploderat och att den nu hade 20 meter eldlågor efter sig. 

Orolig Sandra, det är vad jag är och kommer förbli tills jag vet att allt gått bra. 

Jag saknar min sambo något enormt, jag vill bara ha hem honom nu. Jag vill ha hem honom och planera vidare vårat bröllop som allt närmar sig med stormsteg. Nu är det bara 2½ månad kvar!