I det här inlägget vill jag dela med mig av den enorma lycka och det äventyr som jag, Maria och våra hundar fick uppleva i Oktober 2012. Trevlig läsning

 

Jag vet inte vart jag ska börja , men jag börjar med att säga att jag är så sjukt stolt över både hundarna, Maria och mig. Wow, vilken dag!

På förmiddagen ringde min andra vän Maria P till mig och frågade om Rocky var bra spårhund. Sedan igår hade det stått några bilar parkerade intill vägkanten nära henne och idag hade dom fortfarande stått där. Maria P hade stannat och frågat vad som hänt och fått reda på att dom varit ute och plockat svamp när deras hundar sprungit bort. Dom hade bundit ihop hundarna i tron om att labradoren skulle kunna hålla tillbaka den yngre schäfern.

 

Jag ringde direkt till Maria A eftersom jag vet att hennes Flisan är bra mycket bättre på detta moment än Rocky som kan sätta näsan i backen på vilt. Maria A gick hem från jobbet och snart hade vi packat bilen full med saker och begett oss mot skogarna i Ljungsbro. Vi hade en bra bit att åka och det tog oss lite tid att komma fram.

Från början var jag hoppfull, jag tänkte att vi skulle hitta dom och att allt skulle bli bra igen. Men ju längre vi kommer destå mer tappar både Maria A och jag hoppet. Det var bara djupa skogar, skogar och åter skogar. Hur skulle vi hitta dom här?!

 

På vägen närmar vi oss platsen och tillslut dyker en hel rad med bilar parkerade intill vägkanten upp. Vi stannar och kliver ur bilen. Fram kommer Maria P och jag kramar om henne. En massa andra var på plats jag jag kan inte riktigt säga vem alla var. Men där var en rödgråten kvinna och jag misstänkte att det var en ägare. Vi gjorde iordning hundarna och lät Flisan lukta på en filt som luktar efter dessa två hundar som försvunnit och visade på henne där dom gått och sen försvunnit. Flisan tog direkt upp spår. Men det kan även ha varit människospår, det vet man ju inte. För ägarna har hållt på och gått där sen 13 tiden igår. Med oss bakom hade Vi Maria P, ägare till ena hunden och ägare till andra hunden. Flisan visade täcken på att hundarna gått här och även Rocky börjar markera som aldrig förr. Inte långt in i skogen så hittar vi hundbajs och detta var inte från Flisan utan från dessa två bortsprugna hundar. Flisan leder oss mot en bod av något slag. Här markerar hon tydligt att dom varit mycket. Vi misstänker att hundarna bott här under natten. Flisan ändrar riktning och går över vägen igen, rakt ut i en hage. Där cirkulerar hon länge och Rocky, jag har aldrig sett honom så som han var då, jag har aldrig känt min hund så säker på sin sak och så dragig som han var.

Den här hagen gränsade till en rad med breda diken. Då menar jag breda! Men Flisan ville så gärna över trots att hon hatar att bada.

 

På ett ställe blev diket smalare och jag testade att hoppa över. Den manliga ägaren, Maria A, jag och våra tre hundar hoppade över medans Maria P och den kvinnliga ägaren gick tillbaka för att hämta bil.

Här gick allt fort. Fältet knallade vi uppför och så sprang hon in i en hage. Staketet var gjort av taggtråd och där hittade vi brunsvart päls. In i hagen gick vi och så tycker jag att jag hör en hund skälla. I samma stund ser jag att vi gått in i en kohage och möter flertalet kor framför mig. Då hör jag hur marken börjar dundra under mig och inser att Flisan börjat valla korna. Hon hade jättebra teknik sa Maria A eftersom jag själv inte såg det. Hon vallade hela 10 kor inne i skogen. Själv stod jag där med en som jag så gärna ville klappa med avstod. Hunden jag hört skälla måste varit Flisan när hon vallade.

 

Vi går vidare in på en grusväg när jag åter igen tycker mig höra en hund som skäller, närmare sagt ett schäferläte. Maria A och jag sprang mot ljudet. Den manliga ägaren som väntade in bilen hängde inte med, vi bara sprang! Flisan kom ifatt oss senare efter en rad ropningar efter henne och där springer jag, Maria och våra tre hundar. Hunden skäller igen och tystnar sedan trots att vi båda ropar på den om och om igen. SIMBA LUKAS!! Flisan drog ut genom hagen och rakt igenom en igenbommad grind. Där ser vi nästa spår, dom bortsprugna hundarna hade knäckt den undre plankan.

 

Grinden sinkade oss en stund. Det var mycket sårt att ta sig igenom. Strax efter vi passerat den så hojtar den manliga ägaren till och han hade kommit ifatt oss efter att hört våra rop på hundrna.

Vi stog stilla ett tag, ropade på hundarna men inget svar. Flisan verkade borta så vi stannade upp och försökte lyssna. Det var tyst!! Så fridfullt och lugnt där inne i skogen. Sen kom ett ljudligt skall, åter från schäfern och vi alla började springa. Vi spang så fort och vi tänkte bort alla djupa lerhål och vattengropar. Vi sprang mot där ljudet kom ifrån. Genom vattengropar och lervälling och över de enorma högarna av stock och kvistar. Det var ett oförglömmligt minne. Schäfern skäller ytterligare och då inser vi att vi måste runt vattendraget. Jag tog nervägen, jissas så svårframkommligt det var. Den manliga ägaren tog vägen ovanför på berget. Maria är bakom oss och försöker få Orvar att komma fram. Sen hör jag den manliga ägaren. JA HÄR ÄR DOM och jag skriker JAAAAAA. Den manliga ägaren hittade dom två hundarna fortfarande fastbundna i varandra snurrade 5 varv runt en stock. Ni skulle hört deras glädjeskall oj vilket liv det blev. Kan tro det, strax över 24 timmar utan matte & husse. Därefter kommer jag och Rocky. Den manliga ägaren ligger raklång på backen medans dom två hundarna pussar honom. Då tar jag upp min mobil och ringer Maria P och meddelar mellan flåsen att ``Vi har dom´´. Senare fick jag veta att den kvinnliga ägaren börjat gråta av lycka när hon fått höra detta. Den manliga ägaren var knäsvag, likaså jag och vi alla låg där på platsen bra länge innan vi ens orkade ställa oss upp och gå mot bilarna. Vi satt där mitt i skogen, jag hälde ut hela min godisblandning till hundarna, Maria A slänge dit några köttbullar och så gav vi dom vatten. Ni skulle sett både hundarnas och ägarens min. Vilken lycka!

 

Vi kom åter till den igenbommade grinden och då slog det mig att hundarna blivit jagade av korna genom den. Hundarna har flytt korna och brakar rakt in i grinden och tagit sönder understa pinnen.

Dom nu hittade hundarna gjorde ifrån sig mycket när vi börjat gå och husse tror att dom inte gjort ifrån sig under detta dygn.

 

Vi kommer fram till Maria P och den kvinnliga ägaren som kört mot oss för att hämta upp oss. Den kvinnliga ägaren gråter av lycka och kramar om oss allihop.

Vi lassar in alla hundarna utom Flisan & Orvar som behöver gå av sig och lossna lite. Flisan har lite tråkiga knän. Där gick vi, jag, Maria A och den manliga ägaren samt Orvar & Flisan hela vägen tillbaka och pratade.

 

Vi kommer åter till där bilarna står parkerade, alla stod och kollade mot oss och log. Vilken känsla. Vilken härlig känsla att känna att man gjort något bra.

Sen radade dom upp oss och ville ha kort.