Fick just uppleva något som gjorde mig till en början sur men som sen övergick till en enorm lycka. 

Idag är det lördag och det innebär sovorgon, eller ja. Vi är ju så vana vid att vakna tidigt så runt 8 vaknar vi endå nu för tiden. Men idag väckte Rocky mig med sitt eviga gnisslande och jag höll på att bli tokig på honom. Jag lät honom komma upp i sängen men inte heller det hjälpte så han fick hoppa ner igen, för nyvaken som jag var orkade jag inte höra på honom. Men så tittade jag till honom i sin bädd och ser att han flämtade. Min hund, flämta!? Det gör han kanske en varm sommardag när vi tränat hårt. Men inte nu, något var fel och vi gick upp. Direkt när jag öppnar dörren in till övriga huset så springer han mot ytterdörren och hoppar mot den. Då förstod jag direkt att han var nödig och släpte ut honom. Det var inte bara några få sekunderskiss där inte, jisses vad han kissade. Han var kissnödig min lille vän, så kissnödig att han inte ens kunde gå mot sängen och säga till som han vanligtvis brukar göra. Lilla hjärtat. Men då har jag fått det svart på vitt, även om min hund är jättenödig så skulle han inte sätta sig och göra inne, han väntar tills någon släpper ut honom. Här hemma är han helt klart rumsren nu mera! Lite annorlunda från för några år sen när jag skurade golv upp till 5 gånger om dagen! Duktiga duktiga grabben!