Nyfunnen lycka och rädslan

Texas är väll inte någon hund ja har stenkoll på så som jag har på Rocky, han kan jag ha lös överallt. Texas fungerar inte riktigt så, han har för mycket spring i benen och är förbaskat snabb! Han kommer alltid på inkallning men jag är rädd att han inte kommer om vi stöter på bekymmer eller hundmöten. Här hemma på landet går dom alltid lösa, men inne i på jobbet i Linköping känns det lite jobbigt för matte. Det har aldrig någonsin hänt något, lever väl lite i det där att saker ``kan´´ hända! Vill alltid ligga steget före. 
 
Mellan kontoret och till bilen är det bara några få metrar. Bilen står bakom vår byggnad och är inhägnad förutom där infarten är. Det är vår bilpark. Men utanför går det mycket folk, det kommer bilar i hög hastighet och det är långt ifrån lugnt där. Och just det, flygplanen flyger in rakt ovanför oss, så det kommer flygplan på låg höjd som låter lite då och då. 
 
Iom att jag har hundarna med mig och med tanke på det jag berättade i föregående inlägg så kan man lätt förstå att jag har med mig ganska mycket saker även dessa dagar. Och så ska jag hålla iordning på kopplet också. Rocky går såklart lös de få metrarna men Tex har jag inte vågat lita på. Han blir lätt rädd och ofokuserad. Rocky kommer till mig när han blir rädd, men Texas vet jag inte. 
 
De här senaste två dagarna har jag kommit på hur underbar den där inhägnade bilparkeringen vi har är. Texas har sprungit lös, vi har kastat boll och inte ens när ett stort passagerarplan dånade förbi rakt över oss så tittade han speciellt länge. Han fortsatte med det han höll på med och vi fortsatte vara lugna. 
 
Idag hände dock något som fick mig att sätta hjärtat i halsgropen. Jag kastade lite boll med Texas, den studdsade så roligt mot backen tyckte han och flög efter den. Men vid ett tillfälle fångade han den när den precis studdsat mot backen och var påväg upp igen, då när kraften är som starkast. Där fångar han den och jag hör hur det bara smackar till i munnen på honom. Jag höll andan och allt bara stannade. Han tog bollen, sprang iväg glatt och efter en stund släpper han bollen och avger ett skrik. ``Nu är tänderna av på honom´´ ``Gick käken av?´´ Många frågor han cirkulera. Men jag ville ju inte låta det bli något. Jag fortsatte kasta bollen i hopp om att han inte skulle förknippa det onda med bollen. Och så gör han samma misstag en gång till!! Denna gången trodde jag verkligen att något måste verkligen ha gått av. Men då kom inget skrik. När bollen blivit rullad iväg några få gånger till och han fortfarande ville ha bollen, då kollade jag igenom honom. Fläskläpp med lite blod och något ytterst litet står som inte går att hitta förutom den minimala bloddroppe på plats. Låt det inte bli värre det lilla som faktiskt blev. Idag hade vi tur och hädan efter blir det inget mer studdande!
 
Texas är såklart lika glad som alltid och fläskläppen har gått ner. Tack och lov

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback