Livet är inte en dans på röda rosor alltid. Det är en evig berg och dalbana som ofta går uppåt men ibland stupar det i en rasande fart neråt igen. Men man tar sig alltid upp igen. 

Det fungerar inte längre på dagis, så jag har fått säga upp grabbarnas dagisplats. Rocky är verkligen en solskenshistoria med den vändningen han har gjort från det att han kom dit, till idag. Med honom är det inga problem, han är en dagishund. Men däremot lilla älskade Texas. Jag känner inte igen min unghund när jag kommer dit. Han skäller, kissar inne och kan inte stressa ner alls. Det här beteendet syns inte hemma, visst han kan skälla när man busar med honom eller när Rocky och han leker. Men inte annars. Kissa inne gör han inte heller. Han ligger i sin bädd hela kvällarna, lugnt och bara njuter tills vi gör något annat skoj ihop. Här hemma är det inga bekymmer alls, med mig är han trygg. Men så fort jag släpper kopplet faller han! Han gillar inte att bli lämnad ensam i en box där han kan härja själv. Utan mig som stöttepelare som visar vägen faller han in i sin osäkra värld.
Det varit väldigt mycket i mitt huvud nu ett tag. Med saker som skall fixas och förberedas inför kommande ändringar i vardagen.

Grabbarna ska testa på att vara hos en dagmatte. Rocky har varit hos henne tidigare så han vet ju hur det fungerar. Han älskar dessutom henne. För Texas är lite lite nyare. Han har träffat henne några gånger nu och de kommande veckorna blir det mer. Den 1 oktober ska dom börja där. Men fram till det åker vi dit och hälsar på, lär känna varandra, prommenerar och skolar in 1-2 dagar i veckan. Jag håller alla mina tummar för att det här kommer gå bra. För någon gång måste det lösa sig. Älskade lilla Texasbus <3