Med musik som botmedel
Ja tänk vad mycket lite musik kan påverka mig som person. Jag har redan kommit på att musik i öronen botar min tandläkarskräck, min nervositet och rädsla för saker. Idag, och några dagar tillbaka har jag mått skit över det här med att Rocky blivit värre med sin uppmärksamma sida. Han vaktar ju inte men han vill gärna säga till när någon kommer, inte en eller två gånger utan hundraelva gånger till efter det. Jag mår skit över det här och det känns som om jag hamnat i en återvändsgränd, jag vet inte hur jag ska bära mig åt.
Även att jag nästan till 100% är säker på att det är hans irriterande arga boxgranne, en Irländsk setter på dagis som är orsaken till att han nu beter sig så här så blir jag så besviken varje gång jag kommer in.
Idag har jag bävat för att åka och hämta honom, jag ville verkligen inte åka dit. Men jag måste ju. Så jag pluggade helt enkelt in hörlurarna i öronen med hög musik och gick därefter in. Hörde inte ett skit!
Försökte att bara ignorera allt jag såg eller om jag hört något. Öppnade boxdörren och ut kom min studdsboll. Studds studds studds, sen började jag asflabba. Det såg lite roligt ut och även om han nu sagt till eller inte så hörde jag ju inte det. Hämningarna släppte och jag kände en stor klump i magen försvinna.
Eftersom jag nu blivit på bättre humör så vågade jag titta upp. Då märker jag att Rocky har varit helt själv därinne. Åhh vad jag nu önskat att jag inte hade pluggat i hörlurarna, för jag är säker på att han inte sagt något! Men gjort är gjort och glad är jag. Får nog fortsätta på detta viset, annars kommer matte inte klara sig.
Mycket av att jag dalar nu har med att min sambo åker utomlands på jobb inom en mycket snart framtid. Gaza i 2 månader och han vet inte om han hinner hem till jul. Därav är jag extra känslig just nu. Men med lite musik kan det ljusna lite
Kommentarer
Trackback
