Förra veckan var inte alls rolig. Mina problem med höfterna gjorde det omöjligt för mig att gemonföra det mesta i övningarna. Jag hamnade i en sits där jag absolut inte ville hamna någonsin, jag var tvungen att välja mellan att vara kvar och riskera att få men för livet eller att avbryta och bli bra igen. Hur mycket jag vill vara kvar tillsammans med mina underbara vänner i lumpen så blev jag tvungen att fatta beslutet om att avbryta. Jag har fortfarande chansen att rycka in igen i Januari, då som bevakningssoldat, hundförare. Men vi får se hur det går med den saken. Just nu vet jag inte om jag vill gå igenom samma helvete igen med höfterna.

Just denna stund har mina vänner precis satts sig på VPL-bussen i Linköping och det känns inte bra att dom åker ifrån mig. Jag vill ju vara med! Jag saknar allt alla redan, men nu är beslutet redan taget och jag kände redan efter en timma efter beslutet att jag hade klarat mig längre (även att jag kanske inte hade det)

På något vis känner jag mig glad. Det är en lugn och glad känsla jag har inom mig.Men jag är både glad och ledsen över det som hänt. Det känns även som att jag har växt på något vis, men jag vet inte hur. En sak har jag iaf lärt mig. Man klarar mer än vad man tror och att man mår så betydligt mycket bättre av att ha något att göra om dagarna.

Med bara en vecka kvar på FSS:en (Grundläggande soldat utbildning) avslutade jag min tid i lumpen, känns trist att behöva ge upp så pass tidigt som jag faktiskt gjort. Menmen, nu har jag andra planer jag jobbar på. Så håll ögonen öppna så märker ni efter hand vad mina planer på livet är.